En regnig, rosa helg

Lina och jag har haft kontakt på bloggarna ett antal år nu. På den tiden bodde hon i Luleå. Jag minns när hon bestämde sig för att göra en satsning på Järnmannen i Kalmar (Ironman-distans). Sedan dess har hon blivit en triathlet ut i fingerspetsarna. Vi har pratat om att ses så länge och i nu blev det äntligen av! För nu skulle hon ställa upp i Vansbro halv-Ironman. Vansbro ligger ju praktiskt taget bara ett stenkast från Leksand... 

Triathleterna från Varberg campade i vår lägenhet och på lördagen rattade jag över skogen till Vansbro för att heja! Åh, vad jag älskar att supporta på tävlingar! Att det regnade bekom inte mig, jag hade gärna varit där från morgon till kväll. Det är ju bara så kul att vara en del av den fantastiska atmosfären och få se och känna allas prestationer. 

 Ska du heja på Lina, ska du väl liksom vara rosa...

Förhållandena de fick tävla i var gräsliga. Dalarna visade sig från sin sämsta sida. Det var inte ens +10 grader och det regnade precis hela helgen. Jag tror ta mig tusan inte det slutade strila ner för en enda minut... Men med kämparglöd och optimism tog de sig an loppet! Simningen blev ersatt med 6 km terränglöpning. Jag begav mig till varvningen på cykelbanan, där de cyklat 45 km, och bland de snabbare cyklisterna kom "Min Lina" susande. Hon såg så vrålstark ut och fyrade av ett leende.

 När det var dags att växla från 90 km cykel till det avslutade löpmomentet, 21 km, var många deltagare tärda av kylan. Många bröt loppet. Jag förstår dem. Men Varbergsjärn viker inte så lätt. Trots att Lina under växlingen knappt kunde få av sig cykelskor och hjälm, svepte hon snart vidare med sitt lätta löpsteg. Mitt i allt det gråa, regniga, dystra, som en rosa smällkaramell, fylld av explosivitet och uthållighet. Och som hon genomförde loppet! Sjua i sin klass! Jag är stum av beundran!

På kvällen kom hon och hennes träningskompis Ruben till oss i Leksboda. Vi bjöd på mat, ugnsstekta laxfiléer med solrostäcke, färskpotatis, sås, sallad, bröd och en energirik marängswiss till efterrätt. Timmarna gick alldeles för fort, de flög förbi och vi avhandlade många ämnen. Att vi tidigare "bara" haft kontakt på Internet och telefoner, kändes det inte som. Det kändes vemodigt att säga hejdå sent på kvällen, men jag känner mig säker på att vi kommer ses igen.

 Söndagen var en grå historia. Knut brottas med sina tänder, sex stycken uppe nu och de skaver, kliar och besvärar. Dessutom (eller på grund av) har han fått en rejäl snuva med rinnande näsa och ögon.

Vi tog oss ner till fåren för att säga hej och mata dem med kex. Det uppskattade både vi och fåren.

Just nu känner jag mig ganska omotiverad till det mesta utom att ta det lugnt, hänga med nära och kära och fika. Sömnbristen tar ut sin rätt och trots att jag vet att jag både behöver och mår bra av att träna så sitter det långt inne. Jag hoppas att Olsnäsloppet och det faktum att alla syskon med respektive ska vara med, ska ge mig en spark i baken...

Siljan Runt 2014

Siljan Runt är loppet jag tänkt cykla i flera år, men dit jag aldrig kommit till start... förrän igår! Då stod jag äntligen på startlinjen i Sollerön, och gick i mål på samma plats 120 (126) km senare. 

Fyra stycken cyklister var anmälda i klubb Limsjön Marathons namn! Mannen längst till höger, min svärfar, en riktig cykelamazon som skulle cykla betydligt snabbare än oss andra tre. Min svåger Per längst till vänster, som haft en kort (?) juniorkarriär som cyklist med bl.a. ett träningsläger i Danmark (det låter i alla fall väldigt professionellt) och längst bak min sambo som liksom mig knappt cyklat i år. Men han har ju tidigare visat sig ha ett pannben att avundas, river av ett marathon på lördagen och springer milen på 49 minuter två dagar senare när träningsvärken borde vara som värst. Och den fjärde var ju jag! Bäbismorsan som mest sprungit den här våren, cyklat tre gånger sista veckan för att i alla fall ha låtit rumpan känna på sadeln...

 Härskarteknik alá Jonna style? Liksom hänga framför de andra på bilden?

Kanske inte Pers bästa bild, men jag var ju snygg. 

För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Här står jag efter 4.42 timmar cykling med en snygg dalahäst  min hand. Cykelförhållandena kan ingen i världen klaga på, 20 grader, sol och vindstilla. Göran pep iväg direkt efter start som ett skållat troll och gick i mål en hel timme för oss andra... Jag, JW och piraten Per höll ihop även om de nog kunnat magra av måltiden om de inte släpat på mig runt en ganska stor sjö. Jag var feg första halvan av loppet, ovan att köra klunga, ovan att köra snabbt, ovan att köra nerför, uppför, ja det mesta. Kvicknade till en del efter halva loppet och tyckte det var ganska roligt att cykla.

Vi hade som alltid fantastiska supportrar, och kostade på oss ett extra fikastopp i Östanhol där jag fick pussa Knuts lilla smöriga ansikte. Han satt och sög på ett smörgåsrån som om inget hänt och vi inte alls varit frånskilda hiskeligt många timmar. Vi fikade en hel del, hela tre gånger klev vi av cyklarna för att trycka i oss både mat och dryck. Och en del intogs i farten också... en stor fördel med cykelsporten är helt klart allt fikande du kan ägna dig åt både innan, under och efteråt.

På upploppet i Sollerön körde jag och Per in som värsta Tour de France-åkarna. JW betraktade oss med ett milt överseende och rullade in sekunden efteråt. Han hade ju visat upp sina skills flera gånger under loppet genom att stanna till och heja på sin mamma bl.a., jag cyklar ikapp er jag..! 

Efter målgång fick jag inte ur ena trampan utan fick knäppa av hela skon och kliva ur. Haltade mao omkring på målområdet med en sko och en sko sittande kvar i cykeln.

Kvällen som följde avnjöts en fantastisk grillmiddag, sorgligt nog var jag hiskeligt trött. Typ så trött som man blir av att amma hela nätterna i nästan 8 månader och cykla nästan 13 mil. En solig dag som såhär i efterhand känns ännu roligare!

Torsdagar är bra dagar

Efter en optimal uppladdning - blåbärspaj, kaffe och bäbisprat - så gav jag mig ut på landsvägshojen. Mitt sällskap fick förhinder men jag cyklade ändå. Det känns fortfarande riktigt bra att cykla även om jag blir väldigt flåsig i backarna upp mot Hästberg. 

 Ingen färgglad ballong - men en vecka 33-mage! Nu är över 80 % av graviditeten avverkad, det känns smått overkligt.

 Jag tog på pulsband för en gångs skull, det var kul att se om pulsen var annorlunda (högre) nu som höggravid. Och det är den? Jag har visserligen hemskt dålig koll på puls... 151 i medelpuls var inte så farligt, men maxpuls 175 är riktigt högt för en cykeltur och jag såg att många gånger var pulsen över 170. Att medelpulsen inte blev högre beror på att under rullpartierna blir pulsen riktigt låg. Enligt klockan gjorde jag av med över 800 kalorier. Det lät också ganska mycket för ett cykelpass på 1.12 timme? Men i kombination med gravid också så är det bara att äta allt jag kan i kväll för att inte gå back.

Det är så vackert när man cyklar in i Rälta och åkerlandskapen breder ut sig! Men nästan ännu vackrare är faktiskt vyn när man kommer söderifrån och rullar in i Yttermo. Åh, där skulle jag gärna bo! Kanske i det gula villa Villekulla-huset?

Leksandsrundan ÖST

Igår fick jag uppleva ännu en magisk kväll på cykeln. Idag går vi in i vecka 32, och jag är glad för varje dag och vecka som jag kan träna, svettas, känna endorfinerna rusa i kroppen och somna trött i kroppen av träning och lycklig i hjärtat!

Leksandsrundan ÖST beskrevs som följande: Leksand, Yttermo, Häradsbygden, Ytteråkerö, Insjön, Lustholen, Sätra, Brenäs, Nedre Helgnäs, Sjövik, Dimbo, Östra Rönnäs, V Rönnäs, Berg, Romma, Hälla, Ullvi, Tibble, Leksand. Det kändes som en utmanande och spännande tur då det inte är en tur jag vanligtvis cyklar, eller byar jag någonsin besöker annars.

Och det var så overkligt vackert.

Inte för att jag tog kort på det vackraste. Ofta breder vyerna ut sig när jag är på väg upp- eller nerför, och inte vill stanna för att fotografera. Sensommarkvällen var ljummen och vindstilla, dofterna mättade av säd, hö och bär. Jag svär att jag kände doften av hallon från vägrenen ett antal gånger! I hagarna gick klungor med får eller kor.

Innan Rönnäs cyklar man upp, upp och sedan ner, ner. Och där uppe på höjderna är det den mest magiska utsikt. Vi pratar ofta om utsikten från Siljansnäs och Tällberg. Frågan är om inte utsikten från höjderna innan Rönnäs är av samma kaliber... och igår när solen lyste upp sjön som glittrande guld och de blånande bergen som inramning. Obeskrivligt!

Efter många backar kom vi till slut fram till Romma by där vi serverades kaffe, kanelbullar, pizzabullar och småkakor i bystugan.

Det var så mysigt att träna tillsammans med JW, det händer inte alltför ofta! Nu när jag inte springer sådär vidare värst, och inte spelar jag golf heller... och han i sin tur inte suttit upp på cykeln sedan Vätternrundan! Min svägerska och hennes syster stod för dagens kraftprov som cyklade hela turen på treväxlade damcyklar (med barnstol bak). En prestation att ta sig uppför alla backar på en cykel där man inte får mycket gratis!

Från Romma by gick det raketfort tillbaka till Leksand. Turen slutade på 33.5 km och det var betydligt jobbigare än sist, men vilken kväll!

Leksandsrundan SYD och en guldtimme

För några veckor sedan föddes babyn "Leksandsrundan", berättade skapare Bodil Wilén vid gårdagens start. I år är det "provcykling", förhoppningsvis växer arrangemanget till nästa år. Tanken är att man under fyra kvällar ska passera genom 50 Leksandsbyar. Varje tur mäter 30-40 km och under turen serveras fika av en av byarna man passerar! 

 Igår var det dags för Leksandsrundan SYD och jag var med! En vacker tur på ca 30 km. Leksand, Åkerö, Heden, Åkersbodarna, Hästberg, Rältlindor, Jonheden, Rälta, Djura, Rälta, Västannor, Häradsbygden, Gärde, Mjälgen, Yttermo, Leksand löd beskrivningen. 

 Jag hade fint sällskap av svärfar och bonus-svärmor!

 Efter drygt 20 km cykling vek vi av ner mot ångbåtsbryggan i Rälta by - en plats där jag aldrig varit förut. En så vacker plats och vilket fika sen! Hembakta bullar och sockerkaka med flädersaft smakade så gott.

Behöver jag ens säga att jag älskar den här typen av snälla arrangemang? Där alla känner sig välkomna och kan vara med, alltifrån barn till pensionärer, oavsett om du har en landsvägshoj eller damcykel, snabbcyklist eller njutcyklist - eller både och! Vi cyklade lugnt, pratade och jag kände mig så stark och pigg. Drygt 34 km slutade turen på och det var en underbar cykelkväll!

I morse drog jag på mig träningskläderna igen. Friskvårdstimmen denna vecka blev en riktig guldtimme spenderad med finaste Felicia. 07.15 möttes vi upp och gick en rask 5 km powerwalk efter strandpromenaden. Det var morgonkyligt och friskt ute och vi hann avhandla många ämnen - även om det fanns mycket kvar att prata om!

En helg i ugnen

Ytterligare en ugnshet helg avslutad... För första gången kände jag mig väldigt påverkad av värmen, och har känt mig ganska trött och orkeslös. 

 Jag tog en promenad på en halvmil (jo, det låter längre än 5 km) i den tryckande eftermiddagshettan på fredag eftermiddag. Händerna svällde upp till två stickande klumpar och jag fick obehagliga sammandragningar. Aldrig har en promenad känts så lång och ansträngande! 

På lördagen var jag piggare, i alla fall till en början. Vi hade finbesök på övernattning! Både besök på golfbanan, fotbollsplan, bad, restaurangbesök och mera fotboll hann vi med. På kvällen var jag helt slut och jag och Gustaf lade oss nästan samtidigt.

Idag hade det varit skönt att orka träna... men jag tog en väldigt lugn dag istället och laddar inför morgonens deltagande i "Leksandsrundan Syd" där vi på cykel ska passera genom 15 Leksandsbyar i södra Leksand. Det känns nästan som att vara med på ett lopp! Jag har fått hjälp att serva cykeln idag och ser fram emot en vecka med flera cykelturer.

Och så blev det söndagskväll igen, det återstår bara provsmakning av nykokt krusbärsmarmelad innan sängen och en ny arbetsvecka väntar.

Gravidcykling

Frågan är hur länge jag kan, vill och törs fortsätta cykla racer? Nu är jag i vecka 31. Det är inte cyklingen i sig som oroar mig, snarare de riskfaktorer som finns kring cykling. Som exempel: Bilister som tycker cyklister är villebråd. Jag får ofta tvärnita för bilar som kör rätt ut trots att de måste se mig komma. Min allt större mage gör att jag får en försämrad balans. Och en punktering i en nerförsbacke skulle jag kunna få.

Samtidigt som jag knappast kan skydda mig mot allt.

Jag har gjort det jag kan för att säkra upp cyklingen. Jag har bytt trampor. Jag cyklar oftast på vägar som inte är särskilt trafikerade. Jag bromsar i kraftiga, svängda nerförsbackar.

Hursom tror jag inte att det blir cykling så många veckor till. Nästa vecka går arrangemanget "Leksandsrundan" där vi under några kvällar bjuds in till en form av by-sightseeing till cykel. Varje tur ligger på cirka 30 km och det serveras fika efter banan. Jag har haft som mål att kunna vara med på en eller ett par av dessa turer.

Efter det får jag kanske krypa ner i gymmet, eller upp i spinningsadeln, på heltid. Alternativt cykla fridfullt på den rosa damcykeln...

Gravidträning so far

Jag var nygravid mitt i skidsäsongen. Seedad till led 1 i Tjejvasan och hade gjort mitt bästa skidlopp någonsin på Intersportloppet, men blev så ofantligt trött... Motivationen sjönk som en sten när jag insåg att jag skulle få starta i led 1, men inte kunna åka så som jag ville. Därför blev det bara en skidtävling under hela säsongen. Att åka Vasaloppet kändes aldrig ens som ett alternativ, jag varken orkade eller ville pressa mig i så många timmar och mil. 

Tröttheten under de första tre månaderna var av ett annat slag än jag kunnat föreställa mig. Ofta var jag helt färdig efter en arbetsdag, och även om jag visste att träning ger energi så tog jag mig inte alltid över trött-tröskeln. Många kvällar låg jag bara hemma i soffan. 

De första månaderna fungerade det bra att springa, även om jag tyckte att jag snabbt blev flåsig och trött. På Limsjön marathon sprang jag sista springturen utan inslag av promenad, då var jag i vecka 20. Jag har gått över till promenader (powerwalk, men har svårt för det ordet) och jag har även gått stavgång. 

När jag väl fick tummen ur och bytte från landsvägspedalerna som skon sitter fast i, till ett par vanliga trampor så började jag cykla. Och det var riktigt härligt! Nu är cyklingen det som fungerar bäst. Jag hoppas verkligen kunna hålla igång med cyklingen länge ännu. Det blir inga långpass och inga tempopass, men distanspass på cirka 90 minuter fungerar bra och på kuperade vägar kan jag ta ut mig och bli trött. 

Styrketräning vill jag verkligen försöka hålla i, men det har inte blivit så ofta som jag "borde". Jag kom till insikt härom dagen, att styrkepassen inte behöver vara en viss längd för att vara bra. Jag kan faktiskt gå dit och köra 30 minuter, eller 50 som idag. Jag kan sluta medan det fortfarande är kul och inte känna att jag ska vara där i minst en timme. 

Min totala träningsmängd under de första 27 veckorna ligger på knappt hälften av vad det var innan. Jag tränar i snitt cirka 3 ggr i veckan, mot 6 ggr i veckan före graviditet. 

Träningen är mitt stora fritidsintresse och min passion, och ibland blir jag så trött på folks, särskilt i välmening, kommentarer. Särskilt när det gäller hur jag kommer kunna träna "efter förlossning". Jag är väldigt ödmjuk inför att jag inte har en aning om hur förlossning eller återstående graviditet kommer arta sig. Just nu är jag en frisk gravid kvinna. Men att jag inte skulle vilja träna eller ha min aktiva livsstil efter att jag fått barn har jag svårt att tänka mig. Mycket handlar om, tror jag, att folk tror att träning kommer kännas oviktigt för mig sen. Och det kanske inte kommer kännas lika viktigt, det vet jag inte. Men att jag helt plötsligt skulle tappa detta intresse? Det är ju som att en väldigt musikintresserad person skulle sluta intressera sig för musik när de fått barn? Jag tror sällan de får sådana kommentarer. 

Just nu är jag gravid i vecka 27 och jag hoppas och önskar att jag får fortsätta vara frisk och må bra. Och att jag kan träna på med framför allt cykling, styrketräning och simning i många veckor till! 

Styrketräning i vecka 27. 

Kraft och lust

Juni månad var en katastrof träningsmässigt, jag varken orkade eller "hann" träna i den utsträckning jag behöver för att må bra. Nu är det semester och energin börjar återvända... Jag får lust och kraft att göra saker som trängts undan. Åka och köpa barnvagn, laga mat, göra sommarfint på balkongen, och träna!

Igår cyklade jag runt Tällberg, från Leksand till Kullsbjörken och hem igen stora vägen. Alla som cyklat dessa vägar, t.ex. på Siljan runt, vet att det är en kuperad runda med tuffa, branta stigningar. Men åh, vad kul det var! Att få ta i, svettas ordentligt, känna musklerna arbeta, slita på... Jag fick syn på två tjejer på landsvägscyklar framför mig (dessutom med racerpedaler, inte vanliga trampor som jag). De ska jag om, tänkte jag och det kändes väldigt bra när jag med min mage cyklade förbi dem. Inte så moget, men tävlingsinslagen just nu är få! Drygt 32 km slutade passet på. 

I kväll begav jag mig till Friskis&Svettis utejympa. Jens från Borlänge håller ett pass med högt tempo och inga återhämtningspauser inbakade i passet, något jag annars kan tycka att det är för mycket av på Friskis jympapass annars. 

I morgon ska jag supporta min storebror som ska springa Vansbro terrängmarathon 43 km! Hur häftigt är inte det? Lidingö kan slänga sig i väggen i jämförelse, här snackar vi både riktiga berg och bitvis svårframkomlig terräng... Det blir en spännande dag! 

Snart framme

Sista rycket innan semestern! Två arbetsdagar kvar...

Igår kväll cyklade jag runt Rälta. Det var nästan löjligt fint att fara fram genom Leksandsbyarna i midsommartider. Ängar blommande av blåklockor och ängsklockor, tuppar som gol, traktorer som tuffade fram, byalag som fejade dansbanor inför högtiden, en intensiv grönska och en berusande blomdoft. Dessutom var jag både stark och pigg och fick årets hittills högsta snittfart. Och den säger det mesta om mitt tempo just nu...

Idag har vi avverkat stora midsommarstädningen. Nu doftar det svagt av såpa hemma. Och pizza, för JW ville fira sin semester med pizza från pizzerian. Själv ska jag nog gå och göra mig en kopp te och några smörgåsar. Jag har så stora förhoppningar inför semestern, att jag ska få sova, få bli pigg, orka träna mera - cykla, styrketräna, promenera, jympa, simma, men framför allt göra ingenting alls...

Vätternrundan 2013 som cykelfru

Hemma igen är vi efter en spännande, intensiv, fartfylld Vätternrundan-helg! Jag har ingått i supporterstaben och det är nästan lika arbetsamt det... nåja, inte riktigt. Hursomhelst så vet jag att supportrarna är dödsviktiga! Att slippa tänka på mat och disk, att veta att du är uppbackad och har folk som väntar på dig vid mål, som följer till starten, det har varit guld värt när jag tävlat och jag vet att det var uppskattat nu. 

Våra cykelhjältar som förra året fick kriga sig igenom regnnatten, fick i år uppleva en annan typ av utmaning. I år blåste det nämligen ordentligt! Nästan halva banan avverkade i kraftig vind vilket bjöd på en fysisk utmaning modell större. Vi hade all anledning att vara stolta över våra män när de kom i mål! 

Cykelfixande på fredagen.

 Sen middag innan vi rullade mot starten - spaghetti och köttfärssås!

 Tre gulklädda rullade från Järnringen ner mot hamnen och starten.

 Åh, vad det pirrade i mig också av förväntan när de cyklade mot start och vi rullade efter... nu är anledningen att jag inte cyklar roligast tänkbara, men vad sugen jag blev!

 23:58 startade vårt gäng, så himlen hann mörkna.

Innan start. Gänget hängde ihop de första 12 milen. Vid Bankeryd stack far och son W iväg i ett högre tempo.

Jag och Lena cyklade hemåt, men inte blev det mycket sömn den natten! Varje gång jag vaknade till var jag ju tvungen att kolla hur det gick för dem, och när jag såg att de fick slita rejält blev jag orolig... Vinden ven utanför fönstret och där ute cyklade de! Vid 6-7 tiden på morgonen var det lika bra att kliva upp.

 Vi begav oss ner till stan, och på tidrapporterna såg vi att våra herrar ökat, ökat och ökat! Nu låg snittempot på över 30. De hade vind i seglen och for fram.

 Vi tittade på starten av det sista gänget, 10:34 stack team Norrbotten + Cykellistan iväg. Då hade det startat cyklister varannan minut sedan 19.30 kvällen före!

 Efter en inte alltför lång väntan vid målportalen skymtade vi till slut två välbekanta gestalter! Trots plågade ansikten sken de upp när de rullade in över mållinjen. 11:40 åkte de 30 mil på - så starkt gjort! En rejäl putsning av personbästa (förra året cyklade vi på 13.:21 vilket vi "efter omständigheterna" var nöjda med)

 Så glada!

 En stor lättnad även för cykelfrun!

 Vi träffade även på Robban, som sitt första år som cyklist drämde till med 9:25!

 Efter en mysig eftermiddag i solen grillade vi på kvällen.

 Det blev inget nattsudd direkt...

Lena, stommen i supporterstaben.

Det var det det! Nu är det ganska skönt att Vätternrundan är över för denna gången. Nu ser vi fram emot midsommar, semester och nya utmaningar och upplevelser!

På plats i Motala

Förra året skulle jag cykla, och jag cyklade runt Vättern. Eller var det genom Vättern? Större delen av loppet genomfördes i ett iskallt, ihållande regn och upplevelsen var mitt livs tuffaste. Inte fysiskt, men psykiskt. Om den resan kan du läsa här. Jag läste igenom min loppberättelse nyss, och på något sjukt sätt blir jag ändå avundsjuk att jag inte får vara med i natt...

Gänget på bilden är utarmat i år, tre av sex kommer till start pga. olika anledningar. Men det är inte fy skam att vara supporter heller, nästan det bästa jag vet faktiskt! Oj vad jag ska heja på lopp i sommar, Vätternrundan, Vansbro terrängmarathon och kanske några till - både brorsan och JW har ju snackat om att försöka persa på 10 km!

Håll tummarna i natt hörrni!

Supersocial Siljan Runt-helg

Vilken fullträff till helg! Vi hade besök från Stockholm, Nässjö och Jönköping med anledning av Siljan Runt, ett landsvägslopp på 12.5 mil runt vår vackra sjö. 

 Här står de och laddar på Sollerön innan start. Då låg jag fortfarande och sov så sött hemma...

 Men så småningom vaknade jag till och iklädde mig supporterrollen. Jag och en annan cykelfru ställde oss vid depån vid Sommarland. Min tävlingsdjävul till sambo kom snart farande som ett jehu, och lika snabbt iväg igen. I mål gick han så småningom på strax över 4 timmar med känslan att det fanns "mycket kvar" i kroppen.

 Efter eftermiddagsvila svidade vi om till after-bike-dinner. En härlig grillbuffé där jag åt för två, eller tre. Känslan efter lopp och storslagna upplevelser är alltid densamma - något man inte kan uppnå genom soffsittande. Men som supporter får man känna på en del av endorfinruset, höra alla historier, medgångar och motflyt.

 Idag styrde vi kosan ut till älskade Leksboda. Byn är nog som allra vackrast i försommarskruden... eller höstprakten... eller en vinterdag... asch, hon är alltid vacker, vår barndomsby.

 Fartfyllda äventyr på fyrhjulingar!

Så småningom begav vi oss hemåt, och jag drog ut på en tur runt Limsjön där jag varvade gång med jogg. Jogg blev det inte så mycket, några steg då och då för syns skull när jag mötte någon. Det blir nog inte så mycket mer löpning känns det som. Tur att det finns annat man kan motionera!