Skördeloppet 2014

Efter att ha deltagit i två kortare löptävlingar under säsongen, Tjejruset 5 km och Olsnäsloppet 6 km, så ville jag även genomföra ett millopp i år. Innan sommaren hade jag stora drömmar om att få ett bättre personbästa på 10 km, men jag hade reviderat målet inför dagens tävling. Det kändes inte snällt mot mig själv att bli missnöjd med allt annat utom pers. Målet var att bli riktigt, riktigt trött och ge det som finns i kroppen. Jag sov halvdant under natten, Knut vaknade varje timme mellan midnatt och 04, men kände mig ändå hyfsat pigg i förmiddags.

Skördeloppet i Hedemora, ett helt nytt lopp, bara det känns kul och spännande! Jag fick sällskap med en kollega och vi styrde kosan mot södra Dalarna. Solen gassade från en blå himmel, riktig brittsommar. Det var en liten besvikelse, ska en springa snabbt så får det gärna vara +13 och duggregn... 

Starten gick 14.00 på Vasalids friidrottsbana. Alla far iväg som skållade troll i vanlig ordning. Hjälp, det här går väl snabbt? tänkte jag och sneglade på Garmin som sa 4.30-tempo. Jag försökte ha is i magen och hittade ett bra tempo kring cirka 4.50 min/km. Banan var omväxlande, mest asfalt och stadsterräng, men en del grusvägar, gräsmatta och några backar bl.a. en riktigt brant, kort stigning efter cirka 4 km. Vi löpte två varv på 5 km-banan. Vid 4 km låg jag under 20 minuter, och vid varvning 5 km stod klockan på 24.30 drygt. Det kändes ansträngt, men ändå som en ganska bra löpardag. Jag gav mig ut på andra varvet och nu var det inte många löpare att trängas med. De flesta sprang 5 km-loppet.

Vid 6 km höll jag fortfarande bra tempo och passerade skylten på under 30 min, 29 någonting. Men därefter började jag bli riktigt, riktigt trött. Kroppen och benen kändes fräscha, men pulsen var hög och det kändes alltmer plågsamt. Jag försökte vända tankarna att bli positiva, men som alltid när jag deltar i lopp har jag problem med detta. Jag psykar ner mig själv och börjar tänka att det inte går och att jag inte orkar. Jag gick ner litegrann i tempo och lyckades hitta en del kraft igen. När vi passerade 8 km-skylten så såg jag att jag hade chansen att i alla fall klara sub50, om jag skulle kunna hålla under 5 min-tempo sista 2 km. Men jag var totalt slut och varje meter kändes lång. Vi hade dessutom en brant backe kvar. Jag fick inse att sub50 och sub49 inte fanns där idag. Jag försökte hålla tempot så gott det gick men jag orkade faktiskt inte öka någonting, knappt ens sista 500 metrarna. Klockan stod på 50.51 när jag passerade under målportalen.

När jag äntligen passerade mållinjen och fick min medalj, pressade jag fram ett trött tack och ryckte åt mig en mugg vatten och "föll ihop" på gräset. Tudelade känslor, och ena sidan besviken att det inte fanns mer där idag, och andra sidan nöjd att jag gav allt som fanns. Jag hade snabbare snitt första femman än andra, jag spände bågen och gjorde ett försök som räckte i cirka 6 km. Det var inte min bästa dag, men heller inte min sämsta. Jag får komma tillbaka bättre tränad. 

Olsnäsloppet 2014

När jag gick omkring vid växlingsområdet på Vansbro triathlon, fick jag idéen om att syskonen med fruar, sambos och fästmän skulle deltaga på Olsnäsloppet i juli. Jag hade inte kunnat tro att alla skulle vilja vara med! 100 % uppslutning, plus fyra syskonbarn som sprang 800 m/2 km. Men alla var PÅ, och åtta stycken illgula teamtröjor införskaffades! Här skulle det springas terrängtävling!

Vi valde alla, undantaget min sambo, att springa 6 km klassen. Under dagen hade det varit 30 grader varmt men under eftermiddagen kom det åska och regn. När vi startade hade temperaturen lämpligt nog sjunkit med 10 grader! 

 Det 12 personer starka familjelaget, minus Alvar 3.5 år som ej ville vara med på bild. Men han genomförde ett 800 m-lopp med bravur och fick både medalj och Piggelin.

Jag sprang Olsnäsloppet 12 km för ett antal år sedan. Då var terrängen snällare med mer grusvägar och fina stigar. Nu var sträckningen en annan, med mindre stigar med rötter och sten, och något parti över myr. Jag hade som drömmål innan att springa på under 30 minuter, men när jag upptäckte att banan var förändrad tänkte jag att det får jag revidera...

När starten gått gick jag ut i ett för mig relativt hårt tempo. Men på de snåriga stigarna fick jag sänka tempot rejält och så fortsatte loppet. Ojämn löpning, ojämn puls. Ibland såg jag på GPS-klockan att jag sprang i 6-minuters tempo, ibland 4.30-tempo. JW och vår vän Mathias sprang 12 km-klassen, som går två varv på 6-km banan, och jag sprang ihop med dem första varvet. Ibland hamnade vi bakom någon på de smala stigarna och det var svårt att springa förbi förrän stigen blev bredare.

Med några kilometer kvar sprang min svåger Mats om mig. JW försökte pusha mig att ta rygg och försöka ha honom som hare, för att slå honom mot slutet... något jag inte lyckades med. I ögonvrån såg jag min andra svåger Per med sin självlysande gula teamtröja. Jag blev väldigt stressad och samtidigt hjälpte det mig att pressa på fast jag var trött! Han skulle inte få komma ikapp och förbi!

Banan var väldigt vacker. Den varierande skogen, dimslöjorna och fukten i skogen efter dagens skyfall, blånande berg och intensiv grönska, de timrade fäbodstugorna, mjukt grå, slipade av väder och vind.

Sista kilometrarna var jag väldigt trött och det pep i bröstet. Jag kände att jag gav allt, jag kunde inte öka så mycket. Benen trummade och hjärtat skenade. Mathias och JW peppade mig, det var mycket värt! Upploppet lutade svagt uppåt och med en sista kraftansträning öste jag in över mållinjen. Tiden stannade på 29:29. Så trött, så nöjd, men först alldeles för utpumpad för att känna glädje.

Hela laget gjorde så fina lopp och jag tycker alla verkligen gav allt och vågade bli riktigt trötta. En återkommande tradition om jag får bestämma!

 Mathias och JW på upploppet! Gustaf hejar på JW för allt han är värd.

JW ger verkligen allt i vanlig ordning... Han och Mathias sprang 12 km på 1:00:22 inkl två skosnöreknytningar och en felspringning. Så himla bra!

Siljan Runt 2014

Siljan Runt är loppet jag tänkt cykla i flera år, men dit jag aldrig kommit till start... förrän igår! Då stod jag äntligen på startlinjen i Sollerön, och gick i mål på samma plats 120 (126) km senare. 

Fyra stycken cyklister var anmälda i klubb Limsjön Marathons namn! Mannen längst till höger, min svärfar, en riktig cykelamazon som skulle cykla betydligt snabbare än oss andra tre. Min svåger Per längst till vänster, som haft en kort (?) juniorkarriär som cyklist med bl.a. ett träningsläger i Danmark (det låter i alla fall väldigt professionellt) och längst bak min sambo som liksom mig knappt cyklat i år. Men han har ju tidigare visat sig ha ett pannben att avundas, river av ett marathon på lördagen och springer milen på 49 minuter två dagar senare när träningsvärken borde vara som värst. Och den fjärde var ju jag! Bäbismorsan som mest sprungit den här våren, cyklat tre gånger sista veckan för att i alla fall ha låtit rumpan känna på sadeln...

 Härskarteknik alá Jonna style? Liksom hänga framför de andra på bilden?

Kanske inte Pers bästa bild, men jag var ju snygg. 

För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Här står jag efter 4.42 timmar cykling med en snygg dalahäst  min hand. Cykelförhållandena kan ingen i världen klaga på, 20 grader, sol och vindstilla. Göran pep iväg direkt efter start som ett skållat troll och gick i mål en hel timme för oss andra... Jag, JW och piraten Per höll ihop även om de nog kunnat magra av måltiden om de inte släpat på mig runt en ganska stor sjö. Jag var feg första halvan av loppet, ovan att köra klunga, ovan att köra snabbt, ovan att köra nerför, uppför, ja det mesta. Kvicknade till en del efter halva loppet och tyckte det var ganska roligt att cykla.

Vi hade som alltid fantastiska supportrar, och kostade på oss ett extra fikastopp i Östanhol där jag fick pussa Knuts lilla smöriga ansikte. Han satt och sög på ett smörgåsrån som om inget hänt och vi inte alls varit frånskilda hiskeligt många timmar. Vi fikade en hel del, hela tre gånger klev vi av cyklarna för att trycka i oss både mat och dryck. Och en del intogs i farten också... en stor fördel med cykelsporten är helt klart allt fikande du kan ägna dig åt både innan, under och efteråt.

På upploppet i Sollerön körde jag och Per in som värsta Tour de France-åkarna. JW betraktade oss med ett milt överseende och rullade in sekunden efteråt. Han hade ju visat upp sina skills flera gånger under loppet genom att stanna till och heja på sin mamma bl.a., jag cyklar ikapp er jag..! 

Efter målgång fick jag inte ur ena trampan utan fick knäppa av hela skon och kliva ur. Haltade mao omkring på målområdet med en sko och en sko sittande kvar i cykeln.

Kvällen som följde avnjöts en fantastisk grillmiddag, sorgligt nog var jag hiskeligt trött. Typ så trött som man blir av att amma hela nätterna i nästan 8 månader och cykla nästan 13 mil. En solig dag som såhär i efterhand känns ännu roligare!

Intersportloppet 44 km 2013

Igår kväll tänkte jag mycket på min målbild. Den här känslan, som inte kan köpas för alla pengar i världen. Efter slutförd prestation, när du kommit hem, duschat, fikat, är varm igen, har en skön lördagskväll. Just nu är jag i min målbild, och det känns riktigt gött!

När klockan ringde i morse tänkte jag Står termometern på -30 så åker vi inte dit! Men, den stod bara på -14 och då fanns ingen ursäkt att krypa ner i sängvärmen igen. Vi gjorde fikakorg och åkte mot Oxberg. Jag provkörde skidorna och tyckte det kändes skapligt, inget superglid men det var inte väntat efter nysnö och dunderkyla senaste dagarna. 

11.00 small startskottet och det stora fältet av skidåkare for iväg. Det var trångt i början och jag tyckte inte att det kändes som "min dag". De första 15 kilometrarna av loppet går runt Oxbergssjön, en slinga som är mer kuperad än vanliga Vasaloppsspåret. Det kändes segt och kroppen var inte riktigt vaken. Jag började tidigt att tänka Jaja, jag får se det som ett bra träningspass helt enkelt, ett långpass med service. I Lundbäcksbacken tänkte jag argt att den som påstår att Vasaloppet är ett helt platt spår som bara sluttar nerförs, den har inte åkt Vasaloppet! 

Vid Oxbergskontrollen stod JW och peppade mig, jag drack sportdryck och vatten och fick ny energi framåt. Mellan Oxberg-Hökberg sluttar det uppför en del, men jag kände att jag bemästrade sluttningarna bra och att jag hade fint fäste under skidorna. Faktum är att jag tog många placeringar så fort det gick uppför, men tappade utförs och på platten. Vid halva loppet kört, 22 km, hade jag åkt på 1.30 vilket skulle göra en sluttid på runt 3 timmar blankt, men det kändes osannolikt att jag skulle orka hålla farten uppe sista halvan av loppet.

I Hökberg skulle både JW, mamma och pappa stå och jag såg fram emot en Snickers! Men väl framme vid kontrollen fanns inte familjen. Jag blev orolig för kände att jag behövde fylla på med energi i fast form. Som tur var stod de placerade ett par kilometer från Hökberg då de ej hunnit fram till kontrollen. JW sprang med mig efter spåret en bra bit, jag fick min Snickers och enormt bra peppning! 

Efter Hökberg sluttar det nerför i flera sköna kilometer. Jag återhämtade mig bra och tuggade på mot Eldris. Nu var ju större delen av loppet kört! Tyvärr kände jag att jag tappade så fort det blev långa stakpartier då jag inte kom någonstans och saknade det där riktiga glidet under skidorna - och kanske styrkan i armarna? I Eldris stod mina supportrar igen. Det är alltid så skönt att komma till Eldris, för då är det bara 8 km kvar och det är ju nästan ingenting! Dessutom är det en åkning jag tycker om  med snabba, korta uppförsbackar och därefter nerförskörningar. 

Jag såg att jag började plocka en hel del placeringar, och dessutom var det uteslutande karlar som jag körde om och det är ju fånigt nog alltid extra roligt. Nu började jag bli trött men peppade mig själv mentalt, jag ska våga bli riktigt trött, jag ska kriga på, jag ska fan i mig inte ge mig med så kort kvar! Sista 5 km kändes det som jag bara ökade och ökade, jag matade på i stakningen för allt jag var värd och pumpade uppför backarna. När jag hade 1 km kvar såg jag att klockan stod på 2.52 - och jag insåg att jag skulle fixa att köra på under 3 timmar med god marginal. Men det fanns fortfarande sekunder att vinna. 

Sista kilometern matade jag på med stakningen och passerade några åkare på slutet. I mål stannade klockan på 2.56.33 vilket jag genast kände mig gräsligt nöjd med! Jag kapade 9 minuter på förra årets tid 3.05. Det jag känner mig mest glad för är att jag inte "gav upp loppet" trots att det kändes minst sagt segt och svettigt första 15 km. Jag började psyka ner mig själv, men vände de tankarna och krigade på hela vägen i mål. Det var framför allt annat en stor mental seger idag! Jag fick placeringen 22 i D19-39 (sen fanns det några i D40 och motionsklassen som var snabbare, men jag måste ju se till min klass). 

Tusen tack till all fin support, framför allt från JW som servade mig både dagarna före och under hela loppet. Roligt var det att mamma och pappa tog sig dit, och alla sms, tweets osv. bar jag med mig under loppet och plockade fram när det gick tyngre! 

En Svensk Klassiker 2012

Nu är jag i mål med En Svensk Klassiker! Det hela började med Vasaloppet söndagen den 4 mars... 

 90 km mellan Sälen och Mora. Min sluttid: 7.10

Fredag den 15 juni var det dags igen, den här gången med underbart sällskap. Vätternrundan - 300 km. Min sluttid: 13.21

 Söndag den 8 juli spatserade jag ner i Dalälvens isande vatten. 3 km Vansbrosimning. Min sluttid: 1.11

Och så sista etappen, lördag den 30 september, Lidingöloppet 30 km terränglöpning. Min sluttid: 3.11

Varför En Svensk Klassiker?
Jag älskar längdskidor, och jag visste att jag ville åka Vasaloppet 2012. Jag var anmäld även 2011 men blev sjuk. På något sätt hade jag inspirerats och övertalats till att köpa en landsvägscykel och anmält mig till Vätternrundan - och då ville jag även göra de två återstående momenten för att få en Klassiker! Ingen 27 års kris som ledde till detta alltså. Kanske gör jag en till när jag fyller 30, eller 40. Eller 28.

En Svensk Klassikers...
Bästa
Det bästa är att jag gjorde det! Att jag inte tvingades lämna återbud till något moment, att jag inte behövde bryta något lopp och att jag klarade alla fyra moment under 2012! Jag är även stolt över de fyra olika momenten och tycker att jag presterade utifrån mina förutsättningar riktigt bra, jag krigade på under alla lopp och klarade tider jag inte trodde jag skulle kunna fixa.

Sämsta
Sämst var alla förkylningar som stört min träning inför i princip alla moment, särskilt Vasaloppet och Vätternrundan. Problemen med baksida vader förstörde sedan större delen av löpningen i somras. Jag tycker helt enkelt att jag inte fick träna så som jag ville, och därför inte fick ut maximalt av loppen. Därmed inte sagt att jag inte är nöjd, för det är jag. Jag är inte missnöjd med ett enda lopp, bara mer eller mindre nöjd...

Överraskning
Vansbrosimningen var helt klart det som överraskade mig mest! Jag hade våndats inför en lång simning, men tyckte faktiskt att det gick bra. Det var nästan kul, till och med! Jag kände mig stark under hela loppet och önskade i efterhand att jag vågat pressa på mer de första två kilometrarna. En annan gång...

Besvikelse
Den allra största besvikelsen var kanske den 3-4 veckor långa förkylning som förstörde sista månadens skidträning inför Vasaloppet. Egentligen är jag jättenöjd med Vasaloppet och min tid och placering, men det finns ändå en liten tagg att jag inte var helt frisk och fick prestera optimalt. Jag hade lagt ner mycket tid och energi på skidträningen och hade högt ställda förväntningar.

Lättaste
Det är helt klart Vansbrosimningen. Jag tror de flesta som inte är rädda för vatten och är i skaplig form fixar detta utan problem. Att sedan simma det snabbt, det är en helt annan sak! Jag ville bara komma i mål, och det gjorde jag.

Svåraste
Det hårdaste var Vätternrundan, där var jag på vippen att bryta loppet ett antal gånger. Inte för att kroppen var slut, men jag var så genomfrusen och mentalt nedbruten. Om det inte vore för vädrets makter som obarmhärtigt krossade oss, så tror jag det hade varit riktigt kul! Kanske därför jag anmält mig till nästa år...

Smärta
Under Vasaloppet hade jag riktigt ont. Både under och efter loppet. Jag fick problem med en armbåge, och mina problem med infektioner blev inte direkt bättre. Det gjorde för ont, att det gör ont sista milen är jag inställd på, men jag var bättre tränad än så. Jag fick betala dyrt för att ställa upp och slutföra loppet utan att vara 100 % frisk.

Kärleksbomb
Min stora underbara familj - både den egna och fästmannens (jag ser alla som min familj) och alla som supportat mig! Det är svårt att lyfta fram vissa saker, för allt stöd har betytt så mycket, alltifrån Facebook-meddelanden till support på plats. Jag måste ändå nämna några saker... Att ha en hel grupp (6 stycken) som följer dig hela vägen från Sälen till Mora, det är enormt! Att dessutom ha ytterligare 5 stycken som står och väntar vid målet... jag har inga ord! Jag fick så mycket fint efteråt, meddelanden, blommor, omsorg.

Under Vätternrundan hade jag aldrig fullföljt utan peppningen och kärleken från de som jag cyklade tillsammans med, och de som supportade oss på plats. Vi hade en helt enorm service under hela helgen i Motala.

På väg till Vansbrosimningen fick jag en fantastisk sång av Elina, som hon sjungit in och skickat mig på telefonen. Jag hade dessutom Odin med mig dit, som fick mig att glömma att vi nästan inte hann fram. Trots skyfallet som föll under den dagen, hade jag 12 (!) personer med mig under loppet och i mål! Det är nästan så jag skäms över denna enorma uppbackning, men jag hoppas att alla vet att det bästa jag vet är att supporta på tävlingar och jag åker mer än gärna land och rike runt för er!

Lidingöloppet var enda loppet jag fick klara mig utan tillresta supportrar, men det gick ju fint ändå! Jag fick fantastiska sms, en hejaramsa på video från mina brorsöner, telefonsamtal, bloggkommentarer osv osv. som bar mig hela vägen runt. Och några jag kände fanns där och hejade, dessutom hade jag ett jättestöd i Tomas som jag reste med.

Så, nu är det sluttjatat för denna gången! Nämnde jag förresten att jag är anmäld till Vasaloppet och Vätternrundan 2013 också...

Lidingöloppet 2012

5:30 ringde klockan, utanför fönstret var det bara mörker... Jag tog picknickkorg, pick och pack och hämtade upp Tomas i Insjön. Vi styrde kärran med säker hand ner mot Stockholm och var framme i god tid!

Tomas startade i startgrupp 2 och jag vinkade iväg honom och väntade på att startgrupp 6 skulle släppas iväg. Det blåste svala vindar, jag kände mig avklädd (shorts och kortärmat) i jämförelse med många andra som sprang i långärmat och långbenat. 

13:20 gick startskottet och vi sprang iväg över lervällingen på startområdet. Mina nya skor satt på fötterna, jag vågade trots allt inte starta i skor som riskerar att ramla av under loppet. Skavsår kan jag stå ut med... Och skorna kändes riktigt bra, visst fick jag blåsor men inget som inte var uthärdligt. 

Vädret var perfekt för löpning, 13-14 grader och mulet. Luften kändes frisk att andas in! Första 5 km försvann snabbt, även första milen kändes relativt lätt. Banan var småkuperad och gick upp och ner. Tomas hade berättat att från 7-15 km är banan lättlöpt och det stämde. Jag passerade (enligt egen klocka) milen på 59 min och därefter 15 km på 1:29. Vid 20 km skulle Tomas stå och heja, om han hann dit efter egen målgång och dusch. Under långa, plågsamma lopp längtar jag tills att se folk jag känner och räknar ner tills dess. 

Vid vätskekontrollen 20 km stod det massor av folk och hejade! Min vän Emelie stod där och det gav mig ett energigivande handslag. Tyvärr såg jag inte Tomas, han missade mig med bara någon minut. Jag passerade två mil på drygt 2 timmar och jag sprang kontrollerat. Jag kände mig lugn och sprang avspänt, nu hade jag 75 minuter "på mig" och skulle ändå klara målet jag inte trodde jag skulle kunna klara, 3.15. Jag började spana efter de mytomspunna backarna, jag hade nästan föreställt mig bergsbestigning och riktigt så var det inte, men det var absolut tuffa stigningar! 

Under loppet ekade era fina sms, tweets, samtal och hejarop i huvudet. Jag tänkte ofta på det Fridah sagt dagen innan när jag talade om hur opeppad jag kände mig, håll ut de där små små timmarna av ditt liv som är loppet och sedan är det bara att glida genom livet och vara stolt för all framtid!

Det är ju verkligen precis så - det här är ju bara några timmar av mitt liv! Jag står ut med detta! Och sen får jag belöningen, stoltheten, tillfredsställelsen, glädjen. Jag tänkte på videosnutten som jag fick på telefonen samma morgon, visande mina två brorsöner som ropade och sjöng, och kände ögonen bli våta. 

Den sista milen är banans tuffaste, särskilt de sista 5-6 kilometrarna med två långa, jobbiga stigningar, Abborrbacken och Karins Backe. Jag gick uppför nästan hela dessa backar och tror inte jag förlorade så mycket tid på det, att gå snabbt uppför eller jogga sakta - vi höll ungefär samma tempo. Karins Backe ligger bara två kilometer från mål och där var jag riktigt trött! Då stod Tomas där mitt i backen och sprang till och med jämte mig och hejade! Han berättade att han var så glad och sprungit på 2.20 - peppande! 

Och äntligen vände banan in mot målportalen, jag lade in en fartökning och passerade mållinjen på 3.11.42. En enorm lättnad och framför allt ekade "En Svensk Klassiker" i huvudet... jag fixade det! 

Jag känner mig så nöjd, allt under 3.15 var ett fall framåt och en positiv överraskning! Med sommarens minimala löpträning - där längsta passet på länge var 15 km för en vecka sedan - kändes det otroligt bra att jag ändå hade både kondition och muskelstyrka kvar för att klara detta. Det var flåset som var det värsta, jag har för dåligt flås helt enkelt. Muskulärt kände jag mig relativt stark hela vägen och klarade även både uppför- och nerförsbackar hyfsat bra. De mjuka terrängstigarna skonade också, smärtan att springa marathon på asfalt går inte att jämföra för mig. 

I och med detta har jag även gjort En Svensk Klassiker 2012, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet! Men DET är ett inlägg och en historia i sig... 

Nu ska jag suga på Lidingöloppskaramellen några dagar, och låta mina värkande ben och fötter fulla med blåsor återhämta sig. 

Vansbrosimmet 3000 meter

 Dagen började så fint! Vi blev upphämtade av mina föräldrar och Odin! Jag är så lyckligt lottad som på alla mina påhitt har ett supportergäng med mig! 

Tyvärr så regnade det... och regnade... och regnade... Och när vi hade några kilometer kvar till Vansbro så stod det still. Fullkomligt. Jag vet inte hur länge, men det var länge och de sista kilometrarna tog lång tid. Så lång tid att det blev riktigt bråttom när vi till slut kom fram! Jag och JW fick slänga oss ut, springa och hämta startkuvert, springa mot starten, kissa bakom en buske, byta om i en busskur, kleta på vaselin, kränga på sig badmössan och ställa sig i startkön några minuter före start!

Många hann inte fram till sin start i tid och det var en trafiksituation likt Vasaloppet 2010. Här har nog Vansbrosimmet en del att fundera på! Vi åkte hemifrån i väldigt god tid och hann ju också fram, på håret.

 Det isade till när jag klev ner i älven, vattnet kändes kallare än det utlovade 17.8 grader. Jag började simma och simmade lugnt, försökte arbeta stort, glida långt, ta energisnåla simtag...

Det fungerade bra, för helt plötsligt hade vi simmat 1000 meter utan att jag fattade hur det gick till. 1500, 2000, jag kände mig stark. Vid drygt 2000 meter vänder man hemåt och får motströms. Det kändes trögt, vattnet arbetade mot istället för med. Samtidigt, nu såg jag ju nästan målet!

Bästa svärfar, Karin och Bernt stod och hejade allt vad de orkade och det gav extra kraft. Jag försökte simma fortare än tidigare, tog rygg på en tjej som höll bra tempo. Det var trångt och jag fick några sparkar. Jag lade mig i ytterspåret istället för att få simma fritt. Jag simmade om mer än jag blev omsimmad sista 400 metrarna. Lät musklerna arbeta, bara mata på... Och så såg jag storebror och hela hans familj. Barnen ropade och hejade entusiastiskt och jag ropade till dem. Ytterligare en bit längre fram stod föräldrar, sambo och Odin och gav mig sista kraften! Vi vinkade och ropade. 

1:11 efter att jag lämnat starten lade jag handen på målplattan. Jag är riktigt nöjd med dagens simtur! Framför allt för att jag kände mig så stark och pigg hela vägen. Nästan så att jag grämde mig i mål, tyckte att jag kanske kunde gått hårdare första 2000 metrarna. 

Kallt var det hela vägen, men vad gör det när jag blir så varm av min familj! Så lycklig jag är att de lägger en hel dag på att åka till Vansbro, heja fram mig, stötta och supporta mig på alla tänkbara sätt. Jag är så stolt över er och hoppas få stå som supporter åt er många gånger i framtiden!

Nu är 3/4 av En Svensk Klassiker klar. "Bara" Lidingöloppet kvar och jag ser fram emot kommande tid med  mer löpträning och att återvända till gymmet. 

Vansbro Terrängmarathon 23 km

Sommarens finaste dag, +23 i skuggan och dags för Vansbro Terrängmarathon! Jag, storebror och Anna-Karin styrde kosan mot Vansbro, en timmes bilresa hemifrån. 

Väl där träffade jag Karin, som hade en galet snygg löparoutfit! Tyvärr syns inte de matchande kompressionsstrumporna på bilden. Karin skulle springa 43 km precis som förra året.

Starten för 43 km!

Vi blev utkörda med buss till startplatsen för 23 km. Solen gassade men när starten gick sa jag självsäkert att den här värmen känns ju inte så jobbig! Det är ju inte 30 grader varmt direkt! Det fick jag äta upp. Kanske inte 30 grader i skuggan men i solen. Den första milen går banan mycket uppförs, mot Gruvvallarna och Knösen. Jag låg i rygg på brorsan och försökte tänka positiva tankar men kände mig trött tidigt i loppet.

Det kändes som en evighet innan vi till slut nådde Knösens topp. Men har man sprungit upp, får man även springa ner. En naturlag kan man säga. Trycket i bröstet lättade och vi sprang på bra över smala stigar och spångar. Ända fram till kontrollen vid Gladtjärn med 8 km kvar rullade det på. Visst var det tungt och jag fick slita och kriga, men det gick! Omgivningarna var vackra när vi sprang uppe på Hästingsleden, barrmjuka stigar, tvålaktigt doftande skog, intensivt blåa sjöar och tjärnar...

 I Gladtjärn stod mycket folk och hejade även detta år. Vilka människor! Vi kände oss som superstjärnor när vi kom springande och alla jublade och hejade!

Efter kontrollen i Gladtjärn var det nästan 4.5 km tills nästa kontroll. Det kändes långt när värmen var tryckande i skogen, och jag började bli ordentligt trött. Gång på gång sa jag till min storebror att han skulle springa iväg. Han var så mycket starkare än mig hela loppet. När vi passerat 18 km ökade han farten och försvann framför mig. Jag kände stoltheten dunka, duktiga, starka storebror som blivit en sådan löpare! Det kändes skönt för egen del att han drog iväg, då jag inte ville sakta ner hans tempo för mycket men fick slita ont för att hänga på. Nu bestämde jag mig för att gå 2 minuter och sen springa 5. Jag varvade korta gångavsnitt med löpning fram tills att jag passerat sista kontrollen, med 3 km kvar.

Jag kollade klockan ideligen och såg att om jag inte tappade för mycket tid skulle jag kunna klara under 2:30. Nu sprang jag helt ensam över skuggiga stigar, branta små stigningar och över små gårdstun.Till slut kom jag in mot Vansbro och sprang utmed Vanån. Där simtränade många inför söndagens prövningar... På något sätt får man alltid mirakulös kraft sista 500 metrarna och ökar kilometertempot betänkligt.

När jag närmade mig målgången hörde jag lillasyster, svåger, sambo och storebror ropa. Jag passerade mållinjen på 2:27 och kände mig väldigt nöjd med det. Trött, saltig i ansiktet och över armarna, värkande ben och fötter, fotleder, men glad! Jag fick en ordentlig genomkörare, ett besked om vad jag behöver träna på inför höstens lopp, och jag slog förra årets tid med 5 minuter trots att jag fick slita mer i år och värmen var jobbig. Framför allt lyckades jag i viss mån slå tillbaka de negativa tankarna som kom och gick i vanlig ordning.

 Andreas lyckades kapa 6 minuter på de där sista 5 kilometrarna!

 Kokt...

Vinnarna! Fina Anna-Karin från Leksand som åkte med oss vann 23 km!

Vätternrundan 2012 - the story

Det var med skräckblandad förtjusning jag stod på startlinjen med mitt team bestående av mestadels familjemedlemmar. Lycklig för att slippa stå utanför och att få vara en del av den underbara stämningen före start, livrädd inför att jag verkligen inte visste hur jag skulle klara 300 km på landsvägscykel.

Kapitel 1 15 mil genom natten med cykellycka, styrka och hopp
Att äntligen få rulla iväg klockan 21:40, en ljum försommarkväll med solen sakta sjunkande... det var en upplevelse i sig! Och cyklarna rullade lätt. Vår grupp cyklade främst i en stor klunga, många var det som inte erbjöd inte så mycket draghjälp. Vi höll ett bra tempo ändå och cykelvädret var i det närmsta perfekt. Första kontrollen i Hästholmen efter 44 km hade vi bestämt oss för att skippa och vi susade förbi. Jag drack saft och åt en Snickers i farten. Himlen skymde allt mer, solen som gick ner öch färgade himlavalvet rosa. Ända fram tills Gränna gick det lekande lätt. Fram dit, 80 km, höll vi över 30 km/h som snitt! I Gränna stannade vi, sträckte på benen, gick på toaletten, åt och drack.


Nu var himlen helt svart och det långa bandet av cyklister syntes genom de röda baklysena som lyste som eldflugor. Att cykla i mörkret gick ändå bättre än jag kunnat föreställa mig. Mellan Gränna och Jönköping fick vi testa på en del backar, men inte heller det kändes tungt. Det kändes som vi trummade på uppför och flög nerför. Vid 91 km passerade jag personlighetsrekord, längre än jag någonsin cyklat! 

Så pigg och glad i Jönköping!

Fantastisk frukost

Det gick fort fram till Jönköping, cirka 11 mil avverkade. Fyllda av gott mod och självförtroende åt vi delikatessmiddagen (frukosten?) bestående av köttbullar, mos och lingon. Klockan var ungefär 01:30 och jag undrade när den stora dippen skulle komma? Vi hade bestämt oss för att hålla ihop gruppen fram tills Jönköping och därefter se, jag var inställd på att få cykla själv därifrån. Det var en glad överraskning att jag hängde med, även om jag inte drog mycket. 


Mellan Jönköping och Fagerhult väntar banans mest kuperade mil. Genom Jönköpings stadsdelar var det fest, studenter som vinglade omkring och tjoade, bilar låg framför oss¨och spydde avgaser. Det var skönt att lämna stan och komma ut på mindre vägar istället. Visst var det en del långa stigningar, men benen kändes starka. 


När vi kom fram till depån i Fagerhult hade vi cyklat cirka 14 mil. Himlen började att ljusna, en svag strimma av gryning i horisonten. Halva loppet nästan avverkat, och vi kände oss alla så pigga! Det kändes helt osannolikt, skulle Vätternrundan verkligen kunna bli såhär fantastisk? Det började tisslas om möjliga tider, vi kände oss ostoppbara... 


Kapitel 2 - 15 mil av hällregn, gråt och till slut målgång

Vid depån i Fagerhult såg jag de första regndropparna falla. Klockan var ungefär 03:30. Vargtimmen - men jag kände ingen längtan efter att sova. Efter vi lämnat Fagerhult började regnet tilltaga. Inte långt efter det var vår grupp med om en otäck krasch. En cyklist ramlade, jag och Pär hann ej stanna eller vika undan och körde in i honom. Vi låg alla tre på backen. Jag klarade mig fint, men de andra två fick både cykelproblem och skrubbsår och det tog en lång stund innan vi tilltufsade kunde fortsätta att cykla mot Hjo. 

Det kalla regnet strilade ner och vätan gick snabbt igenom kläderna. I det här läget, när vi bara cyklat kanske 1 timme i regnet, kunde jag vara positivt mentalt och tänkte Det är bara vatten, det är bara vatten, jag klarar det... Det var innan jag började frysa. 

Framme i Hjo hade vi cyklat nästan 18 mil. Fysiskt kände jag mig fortfarande pigg. Vi tryckte i oss lasagne och försökte värma oss en stund. Utanför regnade det allt mer... Pausen i Hjo blev lång, vi fick vänta länge på både mat och toaletter. Inne på toaletten spolade jag händerna med hett vatten och försökte återfå rörlighet i stelfrusna leder. Det var outhärdligt att ge sig ut i regnet igen. Många bröt loppet där. 

Vi var ändå vid gott mod när vi cyklade vidare, vi sjöng Leksandsramsor och försökte skämta bort eländet. När en lastbil kom och körde förbi oss och vi blev duschade av det kalla vägvattnet kunde vi inte annat än sucka... Blötare kunde vi ju ändå inte bli. Men jag blev allt kallare och allt mer knäckt. Himlen var grå som betong och det fanns inget hopp om att det skulle sluta regna ens för en minut. 

Vid depån i Karlsborg hade vi cyklat över 20 mil. Regnet öste ner och minerna på cyklisterna var allt annat än glada. Jag hade svårt att varken äta eller dricka men tryckte i mig ljummen blåbärssoppa. Jag såg många som bröt och tankarna om att själv bryta började spinna i huvudet. De enda tankar jag kunde tänka var att jag ville hem. Hem, hem, hem! Jag ville hem till en varm dusch, torra kläder och en säng. Det var som ett fundamentalt behov, den enorma längtan efter att bara få sluta, bara få komma hem. Men hur skulle jag kunna bryta, hur länge skulle jag inte behöva vänta på en följebil eller buss som kunde ta mig därifrån? 

Mellan Karlsborg och Broviken har jag inga starka minnen, bara suddiga bilder av regnet, kylan, tystnaden. Ingen pratade, alla var inneslutna i sig själva och försökte hålla fokus på att cykla framåt. Vi fortsatte ändå hålla ett bra tempo, vi ville ju hemåt så fort som möjligt...

När vi svängde in mot depån i Broviken bara grät jag. Mina tänder skallrade och musklerna skakade som i kramp. Jag kunde inte använda vänster hand vilket försvårade växlingsarbetet en del. Nu ville jag verkligen bryta! Och i Broviken stod Pärs föräldrar. De kan ta med mig hem! tänkte jag. I Broviken är det 7 mil kvar, vilket innebär flera timmars cykling till. Det kändes ohanterligt långt, och i detta läge sket jag fullständigt om jag bröt eller gick i mål. Jag mådde så dåligt, det kändes som min kroppstemperatur var 32 grader och jag kunde inte kontrollera vare sig tankar eller muskler. Pärs mamma berättade i efterhand att hon själv nästan gråtit när hon sett hur jag mådde och hur hemskt det kändes att "skicka iväg oss". De vågade inte berätta för mig att de hade husbilen med sig, de trodde väl att jag sprungit dit då, hoppat in och aldrig kommit ut. Jag ville verkligen inte fortsätta, men på något sätt satt jag ändå på cykeln och vi fortsatte mot Hammarsundet... 

Min hjälte som jag har att tacka för allt

Mellan Broviken och Hammarsundet var det 30 långa kilometer. Jag minns inte mycket av dessa kilometer, men jag tänkte att når jag Hammarsundet, så är det bara 40 km kvar. Jag fick så mycket stöd av de andra, JW försökte få mig att andras lugnt och faktum var att det hjälpte att andas djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen. Fuck you Vättern, mumlade jag för mig själv. Ett moget resonemang i det läget. När vi äntligen nådde Hammarsundet lyckades jag få i mig både dryck, energigel och godis. Men fler än jag mådde dåligt, JWs händer skakade så mycket att kaffet skvimpade ur när han skulle dricka. Han fick inte i sig en mun. 

40 km kvar, det kändes som en hanterbar sträcka. Och äntligen började regnet sluta strila... efter 6 timmar i oupphörligt ösregn! Kläderna var genomvåta och tunga, men det var en stor lättnad. Mitt växelsystem blev trögt av allt vatten, men nu kändes det hoppfullt! Och jag var relativt pigg i kroppen efter 260 km cykling. Nu var det bara vi fem, jag, JW, svärfar, Cissi och Pär som kämpade de sista milen. Team Järnringen, namnet på gatan där vi alla bodde, där farföräldrarna bor. Vi turades om att dra även om jag aldrig stod för någon större insats. Jag började förstå att jag kanske skulle lyckas gå i mål? Överallt såg vi dock fullpackade följebilar, folk som stod i dikena och busskurer och väntade på att bli upphämtade. Efteråt såg vi att över 2200 personer bröt, "rekordmånga".

Visst började jag bli fysiskt trött sista milen. Knäna värkte, men jag orkade lägga på en fartökning uppför Medevibackarna. Sista depån i Medevi stannade vi inte på. De sista 20 kilometrarna kändes långa, men nu fanns det glädje, stolthet, kämparglöd... Vi ökade takten rejält sista milen och körde in på "förväntad målgång". 

När vi rullade över mållinjen, vi fem i samlad klunga, kände jag mig framför allt lättad. Jag hörde våra underbara supportrar ropa från sidan. Med ostadiga ben klickade jag ur mig från pedalerna och insåg att det är över... vi gick i mål, vi klarade det! 

13.21 h efter att vi lämnat starten i Motala var vi där igen. Vi höll 26 km/h som snitt under cyklingen, exkl. de stopp vi gjorde. Det är en tid som jag hade varit glad för i vilket fall, under alla förutsättningar. Men nu kändes inte tiden som det viktiga, det var att gå i mål. Och det gjorde vi!

Jag hade aldrig gått i mål utan mina medcyklister. Aldrig. Om inte de hade stöttat mig och uppmuntrat mig hade jag brutit flera gånger om. All kärlek till dem som orkade det, fast de säkerligen led lika mycket själva. 

Om jag vill göra det igen? Kanske... det är ju trots allt kul att cykla och de 15 första milen var magiska! Med mer cykelträning och bättre väder kanske Vätternrundan kan bli riktigt skoj?

ÄNTLIGEN!

I mål på Vätternrundan 300 km!

Här står vi innan start, Team Järnringen! Förväntansfulla och intet ont anande om vad som väntar...

Innan start var jag illamående av nervös. Jag kände mig som en välgödd gris på väg mot slakt, fullproppad av energi och vila. 13 timmar och 21 minuter senare rullade vi över mållinjen i Motala, tillbaka där vi började.

Nu är det godnatt! En längre loppberättelse om både ett magiskt flyt och många, många timmars lidande i hällregn och förfrysning kommer senare...

Blodomloppet 5 km

5 km - en oprövad distans! Det var precis så jobbigt som jag befarade. Lungorna pep efter luft och av marathonnjutningen fanns ingenting. Det var en kamp från första kilometern.

Jag gick i mål på 23:42, och det är jag nöjd med. Plats 41 av 1821 damer. Jag sa innan att jag skulle vara nöjd under 24, och ännu mer nöjd under 23... Men nu kan det bara bli bättre! Jag måste träna snabbhet och jag måste träna kvalitetslöpning. Mina ben var helt chockade av att springa i denna fart, det kändes så onaturligt. Första kilometern tog 5:20 pga trängseln. Resten av loppet gick någonstans mellan 4:20-4:50-tempo, snittet landade på 4:44.

Om jag slipper återfall i virusträsket nu hoppas jag kunna kapa minst en minut på denna tid innan året är slut, okej!?

Mitt lag var minst sagt sargat och 3/5 kom till start. Malin kapade minuten på föregående års tid och Andreas sprang 10.1 km (ja banan är faktiskt det, står det på hemsidan) på dryga 47 minuter. Kul!

Första, andra, tredje...

Varsågod, här kommer en saga om ett lopp. Mitt lopp. Och sen ska det väl vara slutpratat om Limsjön marathon för ett tag framöver...

Under det första varvet sprang tiden iväg. Jag sken ikapp med solen och försökte prata än med den och än med den, vips var vi vid vätskekontrollen och drack en mugg saft. Och vips hade vi sprungit uppför backen vid golfbanan och sen är man nästan i mål. Sju kilometer avklarade och dagens första picknick med förmiddagskaffe väntade! Snart var det dags för det andra varvet. Nu slog jag följe med lillasyster och Julia, och sprang med dem hela varvet runt. Även detta varv försvann i flygande fläng. Under upploppet pressade vi på för att jämna till siffrorna, det blev en riktig spurt!

Vätskepaus på varv 3

Det tredje varvet kändes skönt, nu skulle halvmarathon avverkas! 14-21 km väntade. Jag pratade med nya människor, fick höra dem berätta om sin löpning och sina tankar. Jag kände mig så pigg och det tredje varvet blev ett av dagens snabbaste. Efter halvmarathon var det dags för en längre lunchpaus. Vi hann med att ta det riktigt lugnt, äta och kyla benen i det iskalla Norsbrovattnet. Men sen var det dags för det fjärde varvet. Nu började distansen bli lång, 21-28 km. Både storebror och JW gjorde sitt sista varv, JW haltande med en muskelbristning. Brorsan fortsatte att ligga i täten och avverkade även sitt fjärde varv i 5.00 minuters-fart. Jag var orolig för hur det skulle fungera att springa så tätt inpå lunchen, men det fungerade fint och även detta varv kände jag mig orimligt pigg. Nästan hela varvet sprang jag tillsammans med B.O och det var kul att få prata med honom. När kommer väggen? började jag fundera, nu ska väl alla ihopsamlade kilometer börja ta ut sin rätt?

I vilan innan det femte varvet började jag känna en stelhet och värk i knäsenan. Jag försökte stretcha mycket men ju mer jag stelnade till, desto större blev olustkänslan i knäet. Samtidigt kändes det i princip orimligt att bryta med bara två varv kvar, och när jag fortfarande var så pigg. 28-35 kilometer är inga kilometer att leka med. På slutet av varvet bestämde jag mig för att göra dasspaus trots att jag tappade någon minut på det. Knävärken kändes uthärdlig under tiden jag sprang, men värre när jag vilade.

Jag försökte hålla mig varm och stretchade ordentligt inför sista, sjätte varvet. Vi gick in på hårdvarorna, godis! En Snickers smakade ruskigt bra. Smånervösa gick vi till starten för sista varvet. Himlen hade mulnat igen och vi huttrade nästan. Samtidigt var alla så glada, och ingen hade en tanke på att ge upp. Ge upp inför sista varvet? Nä, inte en enda löpare sprang fem varv. Hade vi sprungit fem, skulle vi väl klara det sista varvet också! På ren glädje och krigarinsatser.

Målgång på varv 4

Mina fötter började få blåsor och knäet värkte, men bortsett från det kände jag mig relativt lätt i steget med tanke på att det var 35-42 kilometer vi var ute och sprang! Den lilla gruppen som var kvar sprang relativt intakt. I sista backen vid golfbanan fick jag uppsöka golftoaletten och tappade min lilla grupp framför mig. När jag kom ut såg jag dem uppe på backens topp, några hundra meter framför mig. Jag vill inte gå i mål ensam, tänkte jag och försökte jobba ikapp dem. Och kände att det inte var så mycket jobbigare att springa lite, lite snabbare. Det var en häftig känsla att faktiskt orka öka mellan 40-42 kilometer. Kilometertiden letade sig stundtals ner mot under 5.00 minters-fart men låg oftast runt 5.20-5.30-tempo. När jag äntligen svängde in mot upploppet såg jag en liten grupp människor stå vid mål, min familj och några till. Då lade jag i en sista ökning och spurtade in genom målet!

Att gå i mål efter marathon, och dessutom på finaste Limsjön marathon, är en känsla av magi. Det är att lägga en upplevelse modell större till handlingarna. Jag fick blombuketter av familjen, medaljen från min brorson. Jag fick heja på resterande marathonlöpare. Glädjas med dem som krigat sig igenom alla varven, som för första gången i sitt liv sprungit marathon!

För var det någon Limsjön marathon lyckades med, så var det att få folk att spränga sina gränser. Många sprang längre än de någonsin tidigare gjort. Fick en känsla för glädjen i långdistanslöpning. JW sa igår att för första gången tyckte han att det var glädjefyllt att springa långpass, inte bara efter utan även under löpningen. Många klarade halvmarathon eller marathon för första gången. Jag tror alla kände sig som vinnare på Limsjön marathon!

Limsjön marathon - varv 4, 5, 6

 Under den längre lunchpausen åt vi pastasallad eller vad man hade med sig. Några låg och småslumrade i solstolar. En del åkte bort, och kom tillbaka.

 Vädret hade vi med oss hela dagen!

 Läsa tidningar och tänka på annat...

 Men snart var det dags igen! Ombytt och klar för varv 4, 21-28 km! Och innan vi visste ordet av var det dags för varv 5 och 6...

 Göran kom tillbaka för sista varvet.

 Det mulnade på och vi var småfrusna.

 Men ändå, en tapper skara gör sig redo för sitt sista varv! För 37-42 kilometer. Nästan 11 timmar efter den första starten...

 En tapper liten skara kvar...

 Som ju ändå ser väldigt glada ut med tanke på vad som väntar!? De sista tuffa 7 kilometrarna.

 Och så småningom löpte Lars, Mikael och Mona i mål efter att ha gjort alla 6 varv!

 Göran kom i mål på sista, men efter sitt andra varv. Däremellan hade han cyklat 95 km...

 Och sen kom jag! I mål - marathon! En magisk känsla som måste upplevas.

 B.O, en krigare! Att först tänka "minst tre varv" och sen tänka om och springa alla 6! Hur gör man det?

 Lika med Tina, vilka kämpar som var med!

 Jag fick blombuketter och så många fina ord...

 Systrarna från Rättvik tillsammans med sin pappa som anslöt på sista varvet.

 Marathonlöperska!

Och så var dagen slut...

Kortfakta om Limsjön marathon
Deltagare: 80 st
6000 kr insamlade till barns utbildning i Uganda
11 st som fullföljde 6 varv motsvarande 42 kilometer
Många, många som sprängde sina gränser, som slog personliga rekord! Många som fick känsla och smak för att springa längre!

Löparglädje! Solsken! Upplevelsesamlare! Långdistanslycka! Picknick! Fika! Stolthet!