Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

Den här hösten

Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...

Två år!

Såhär skrev jag för två år sedan...

Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?

Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut. 

Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också. 

Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två. 

Det är så lätt att förlora sig i nostalgiska tillbakablickar. Titta på bilder på den där pyttelilla varelsen med mörkt fjun på huvudet, tänka på hur det var där i allra första början. Det är så otroligt speciellt med ett nyfött barn... 

Nu är han både väldigt liten och stor på samma gång. Han är en egensinnig, envis, charmig, glad, kramig och pussig pojke som pratar dagarna i ända. Det är inte många tysta sekunder! Varje dag kommer nya ord och det blir alltmer meningar. Han älskar Pippi Långstrump, Bompadraken och Q Pootle 5. Grannbarnen och kusinerna är hans bästa kompisar. Grannflickan "Dea" (Dorotea) är djupt beundrad och finns hon i närheten duger ingen eller inget annat. 

Livet med Knut är så himla roligt! Jag har ju nu varit mamma i två år. Många klyschor stämmer, att egentiden blir minimal, man är trött ofta, det är utmanande och svettigt... men jag slås så väldigt ofta av hur roligt jag tycker det är! Jag älskar att hänga med Knut, våra lediga dagar tillsammans är det bästa som finns. Och just att umgås ihop och göra saker blir ju bara roligare ju större han blir. Och kärleken, alltså... den är obeskrivlig. Av den anledningen skulle jag vilja ha många barn, för att få uppleva den här kärleken flerdubbelt... 

TVÅ ÅR! 

Fredagslyckan

På sommarkalas.

En del klyschor stämmer.

Som den att fredagen känns aldrig så fantastisk som efter en hel arbetsvecka... jag tror faktiskt Knut håller med. För första veckan har han varit 5 dagar i rad på förskolan. Jag tror han kommer vara helt färdig i kväll. Men nu har vi ledigt i tre hela dagar! Åh, den lyckan!

Förra helgen gifte sig min storasyster, en sagolik dag på alla sätt och vis. Jag hoppas hon blåser liv i sin gamla blogg och lägger ut ett mastigt inlägg sedan. Eller kanske Elina, som var den som tog alla bilder.

Nästa helg ska jag springa Lidingöloppet 15 km... hur tänkte jag där? Jag känner mig i sådär halvdålig form efter sommaren, har tränat ganska ostrukturerat, litegrann styrketräning, litegrann löpning, ganska mycket vilodagar... men förra veckan startade vi upp löpgruppen igen och denna onsdag var vi 25 stycken som kutade backintervaller tillsammans! Så coolt!

En dag med Knut, 22 månader

Jag skrev en dagsberättelse en gång tidigare, när Knut var yttepytteliten, 4.5 månad. I den bästa av världar hade detta sedan återupprepats var tredje månad... tänk vilken skatt att ha kvar. För hemskt nog så minns inte jag sedan, hur en "standarddag" såg ut vid olika faser.

Idag börjar en dag oftast i 7-tiden. Hittills har Knut inte varit någon riktigt morgonpigg person och de gånger våra dagar börjat före 6.00 är ganska lätträknade. Knut kommer över till vår säng under natten. Ibland sover han hela nätterna i vår säng... han vaknar glad, men vill inte upp ur sängen direkt. Därför ligger vi kvar och pratar och myser litegrann. Snart så lockar andra saker och vi går upp, byter blöja och klär på oss.

Imorse fick Knut först en flaska välling framför Barnkanalen. Vissa morgnar äter vi vid köksbordet, fil, yoghurt, smoothie, med frukt och bär, flingor, havrefras. Stunden på morgonen i soffan är skön, vi är ju alla segstartade... men efter en stund bestämmer antingen jag eller Knut att det är färdigtittat och vi går upp igen. Just nu har vi bara tv på nedervåningen. Och ingen diskmaskin ännu. Jag plockar undan litegrann, gör i ordning mig själv, bäddar. Knut ska också klä på sig, det tycker han är omständligt, ibland tar han på sig stövlarna direkt och kepsen ska alltid på. Borsta tänderna är ingen favorit heller. Han är väldigt envis...

Det dröjer inte så länge innan jag blir kaffesugen. Jag brer smörgåsar åt oss båda och vi fikar vid köksbordet. Just nu är favoriten Skogaholmslimpa med smör och ost. Men om mamma har något annat på sitt fat så är det mer spännande... ägg äter vi också. Nu har klockan passerat 9.30 och vi vill gå ut! Så det gör vi. Det tar ofta en rejäl stund att bli ombytta och påklädda båda två. Denna sommar har varit så kall och vi måste ofta ha både ytterkläder och stövlar på oss.

Det är så kul att vara ute tycker Knut! Vi kan göra en massa saker bara hemma i vår trädgård. Idag tog Knut med sig en liten häst i koppel. Vi sparkade på en boll. Grannbarnen R och D kom över och lekte litegrann. Ganska långa stunder står Knut inne i garaget och beundrar gräsklipparen. Vi gick en liten sväng med vagnen också. Och höjdpunkten, leka inne i bilen. Denna lek tröttar Knut aldrig på. Han kryper omkring inne i bilen och trycker på alla knappar han kan hitta. Det enda tråkiga är när jag tycker leken är färdig för då blir det tårar och tandagnisslan.

Så småningom går vi in igen, när det närmar sig lunch. Knut far omkring inne och jag börjar ordna med lunchen. Idag blev det rester, köttbullar, makaroner, majs. Jag gjorde en skinkomelett till mig själv. Det slutade med att Knut åt upp sina egna köttbullar och större delen av min omelett, morot och knäckebröd.

Oftast sover han ute i vagnen efter lunch men när förskolestarten nu närmar sig med stormsteg övar vi på att sova inomhus. Idag ville även pappa sova middag och då ville Knut väldigt gärna sova bredvid pappa inomhus i vår säng. Mysigt förstås!

Knut vaknade lämpligt nog efter en dryg timme när morfar kom förbi och spikade. Det är spännande, Knut hämtade sin egen hammare för att vara behjälplig... när de åkte tog vi oss ut igen. Nu tog vi cykeln till lekparken vid Erkers gattu. Det var en underbar stund i solen. För en gångs skull ville Knt inte bara sitta i gungan utan även åka rutschkana många, många gånger, klättra, promenera, stå på stubbar, fråga vad tusen olika saker heter "ä dä?" (som betyder vad är det, typ)

Vi cyklade hem igen lagom till mellis, blåbärssmoothie med blåbär från egna trädgården. Den var han måttligt intresserad av, han kanske förätit sig på smoothie. Eller så var han mätt ifrån lunchen. Knut och pappa tog ett bad efter detta, pappa var skitig efter en helg i skogen på svensexa... och Knut tackar aldrig nej till ett bad! Han älskar vårt badkar i huset.

Farmor kom och var barnvakt en timme när både mamma och pappa skulle iväg och träna. Jag hade förberett middag innan, kycklingpasta. När jag kom hem lekte Knut med katterna och grannpojken. Återigen blev det tårar när vi skulle gå in... Väl inne åt Knut med god aptit av maten. Resten av kvällen såg vi Lotta på Bråkmakargatan och lekte på hans rum och dammsög litegrann. Just nu tycker han mycket om att leka med skruvdragaren som han nyss fått i present efter vi varit utomlands. Han leker också mycket med en kassaapparat.

Tvätt, tandborstning, pyjamas och god natt! Vi läste två sagor och Knut drack en stor flaska välling. Och så sjunger jag med min falska stämma, tre sånger, en lång, en kort och en jättekort. Att somna tog en lång stund, han somnade först 20.15 och det är sent tycker jag. Han var nog övertrött. Men nattningen är mysig, ofta somnar han nästan på mig. Och varenda kväll längtar jag faktiskt efter att gå och lägga mig bredvid honom. Och jag längtar till varje ny dag tillsammans med honom. Även om jag är helt slut när han somnat, så finns inget bättre än en dag tillsammans.

33 bilder från sommarens bästa dagar

 

Midsommar

Här kommer 25 bilder från midsommar och dagarna innan och efter... en hel del bilder på huset invändigt också förstås!

 Vi hade en så himla fin midsommar! En dag där allt stämde, god mat, härliga människor, en eftermiddag, kväll och natt som flög förbi.

 JWs farmor Karin som bodde hos oss i midsommar! Kom snart tillbaka!

 Spegel spegel på väggen där... säg mig vem som sötast på Lisselby är...

 Jo men JAG såklart!