En lång natts färd mot dag

Jag hade bestämt mig. Jag skulle inte köra Vätternrundan. Jag sålde platsen till Siljan Runt, åkte upp till fäbon, drack kaffe och sprang i skogen.

När jag kom hem drog vi ut och cyklade. Det kändes så skönt att cykla bara för skojs skull, inte för att jag skulle köra ett lopp. Och då gick det helt plötsligt mycket bättre! Jag vågade ligga i rygg på de andra, jag körde helt plötsligt mycket snabbare än tidigare. Jag kände mig stark. Och då började ett litet frö att spira...

Men, jag är fortfarande väldigt dåligt förberedd. Jag har inte ens vågat räkna ihop hur få mil jag cyklat, det tror jag skulle sänka mig mer än höja mig. Jag har vid ett tillfälle cyklat drygt 9 mil, i övrigt ligger mina träningspass på 5-7 mil som längst. Jag är en rookie, en nybörjare. De faktorerna kan jag inte ändra på. Däremot kan jag själv välja inställning!

Och vet ni, det känns nästan skönt att inte vara så himla förberedd. Att köra helt förutsättningslöst. Att inte ha en aning om hur det kommer att gå eller kännas.

Jag ser fram emot ett äventyr! En upplevelse på cykelsadeln tillsammans med människor som står mig nära! Jag vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont, att benen kommer att stumna, att kroppen kommer bli tom och slut. Att det kommer att bli en pina, och kanske också en glädje. Det kommer att bli en lång färds natt mot dag. Med många fikastopp. Ett 300 km långt fikalopp?

21:40 på fredag kväll startar jag Vätternrundan 2012. Håll tummarna för mig och att jag går i mål!

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd. (Karin Boye)

De första tramptagen, oktober 2011.