Kalas en tisdag

Idag fyller min fantastiska storebror 35 år! Äldst av oss syskon, men yngst i sinnet. Och hur glad är inte vi för det? Att han behållit sin lekfullhet och barnslighet, trots att han nu är både gift och pappa till tre barn! 

 Glasveranda har de byggt dessutom, jag är grön av avund!

 Fia gör världens godaste smörgåstårta!

 Ibland är det gött att få sitta vid vuxenbordet och ta det lugnt...

 ...fast snart får Elina och Per flytta in till barnbordet, som synes! Säga hejdå till att få äta själva, gå på toaletten själva och så vidare.

 Gustaf verkar tycka att JW har lagt på sig?

 Brorsan fick bl.a. ett par fräcka löpartights! Han har ju blivit en riktig storlöpare på äldre dar!

Om man chillar i soffan en liten, liten stund framför en film så orkar man börja om sen och leka lekar ända tills det är dags för hemfärd!

Tjejvasan 2013 som supporter

Andra året på rad som jag inte startar Tjejvasan. I år var jag i alla fall där, på plats, och insöp den fantastiska stämningen. Jag älskar Tjejvasan! Det är ett lopp det inte går att låta bli att älska. 7:45 blev jag upphämtad för vidare färd mot Oxberg. Picknickkorgen var packad (av pappa) och vi hade en härlig dag framför oss.

 Mamma var peppad innan start, lugn men med fjärilar i magen, precis som det ska vara! Hon har åkt Tjejvasan 5 gånger tidigare, men för ganska många år sedan. Sista åren har hon inte åkt så väldigt mycket skidor, men tränat mycket annat. Mycket Friskis&Svettis, styrketräning, workout - hur långt skulle det räcka i skidspåret? En dröm var att nå under 3 timmars gränsen, något hon inte gjort tidigare. Jag och pappa var inställda på superpeppning för att få henne att göra det hon nästan inte själv trodde på...

Första kontrollen vi stannade till på var Hökberg. Där insåg vi att många, väldigt många led av bakhalt. Det hade blivit ett sent väderomslag och termometern visade på nästan tre plusgrader. Vi blev oroliga för mammas skidor, hade hon heller inget fäste? Men vi hade inte behövt oroa oss. När mamma kom till Hökberg var hon tacksam över sitt härliga glid, och tyckte bettet under var okej. Stanna och fika fick hon inte göra, jag uppmanade henne att snabbt åka vidare för att inte förlora tid...

Nästa gång vi träffade henne var i Läde, mellan Hökberg och Eldris. Nu sprang jag med henne en bit efter spåret och hejade, och talade om att chansen fanns att gå under 3 timmar men hon var tvungen att fortsätta stå på! Det var härligt att se hennes kämpaglöd och aldrig ett ord om att det var jobbigt, eländigt eller tungt att åka.

När vi väl kom fram till Mora fick vi ett sms från hemmasupportrarna, som skrev att efter Eldris var måltiden beräknad till 2.52!

 Och vi behövde inte vänta länge vid målet innan vi fick syn på henne. Med starka staktag och ett leende tog hon sig över mållinjen på 2.50.14!

Så stolt och så imponerad är jag över min mamma! Så stark vill jag också vara om 30 år!

Det kändes aldrig särskilt tungt att inte få åka loppet själv, fast visst grämer det mig litegrann att de två år jag inte startat nu (2012, 2013) har varit jättefina år med snabba åktider. Jag undrar om jag nu, startande i led 1, hade kunnat slå min tidigare bästa placering 274 och kommit under 2 timmars gränsen. Den som åkte på motsvarande placering i år, och förra året, var en bra bit under 2 timmar.

Men vad tjänar det till att tänka så, egentligen. Det blir bara spekulationer. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta utvecklas som skidåkare i många år till.

Och jag slås av att jag verkligen älskar att vara supporter åt andra på lopp! Båda att heja fram de jag känner och försöka tänka, vad går hon igång på? Vad ska jag säga och ropa för att få henne att plocka fram den extra reserven? Hur kan jag serva på bästa sätt? Nervositeten är nästan lika stor som när jag kör själv, och även glädjen när det går bra, eller misströstan när det inte gått bra. Att heja på okända är också roligt, att försöka säga saker som gör att de får en liten, liten skjuts framåt och drar på munnen.

Två sidor av myntet

Min syster skrev ett klokt inlägg som sociala medier och Internetanvändande. Min kusin Tora kommenterade målande, och skrev att hon själv var på avvänjning... det "brinner i hjärnan av alla tusen intryck" skrev hon.

Jag tror att det kan blir för mycket intryck när vår hjärna ska klara av att sortera allting. Hjärnan blir helt klart stressad av detta. Ofta på kvällen står TV eller TV-spel på, samtidigt som datorn är påslagen och via smartphones håller vi koll på Instagram, Twitter och Facebook.

Men, jag tänker inte slänga telefonen i sjön eller "bara för att" inte vara med på olika medier, jag tycker att det är roligt och socialt. Jag håller kontakt med många personer jag annars inte haft kontakt med och jag har tappat räkningen på alla nya kontakter jag fått via sociala medier. Personer som jag sedan även träffat i verkliga livet och som blivit mina vänner. Jag har lärt mig så mycket och jag använder TV mindre, och får istället mycket underhållning från Internet. Varför skulle jag missunna mig själv den möjligheten att berika mitt liv?

Det finns en annan aspekt av detta, och det handlar om närvaro. Medveten närvaro, om man så vill. Jag vill vara närvarande i livet, i de situationer jag befinner mig i, när jag möter människor. Om jag ständigt går med blicken på telefonen, är jag då verkligen här? Om jag när jag har ett samtal med min sambo eller leker med mina syskonbarn, och samtidigt kollar flöden på sociala medier, vart befinner jag mig egentligen då? Därför ska jag försöka, ännu mera, att låta telefonen stanna i väskan när jag gör saker där jag vill vara närvarande. I fikastunder, samtal och under middagar.

Bild från Malins blogg.

Sålt var det här

Nu har jag sålt Vasaloppsplatsen. Det är lite småsorgligt, jag längtade så mycket innan säsongen och var laddad till tusen, men nu blev den här skidsäsongen stolpe ut... Det började ganska bra och visst har jag åkt ganska mycket, 60 mil ungefär. Tyvärr har passen med glädje och lätthet varit få och sista veckorna har det inte blivit många skidpass och framför allt inte tillräckligt långa skidpass.

Trots motflytet blev Intersportloppet en fullträff, och jag kommer fortsätta vara stolt över det loppet och bära med mig att jag är en duktig skidåkare, det är jag. Men inte en stark Vasaloppsåkare detta år, men absolut framtida år! Jag har inte åkt Vasaloppet för sista gången, det kan jag lova.

141 000 meter till salu!

Det finns så många tuffa projekt i rullning just nu! Tjejmarathon och Limsjön marathon är två exempel på välgörenhetslopp.

Jag vill även slå ett slag för dalkullorna Annika och Sarah som studerar till hälsocoacher på en folkhögskola. 2013 genomför de Tjejklassikern och målet är att sälja varje meter av loppen de genomför, till förmån för Cancerfonden! Det blir ganska många meter, över 140 000 för att vara exakt. En klassiker för livet, heter deras projekt.

Bildkälla

Vill ni skänka en slant och bidra med några meter på deras väg så kan ni göra det genom att klicka här!

Stort lycka till med första deltävlingen på lördag tjejer!  

Stolta skidåkare

Efter en väldigt social vecka med många fikastunder och goda middagar var det skönt att få ordentligt med frisk luft och motion idag. En långpromenad i morse och en skidtur - även det en social sådan - med mina föräldrar.

Det var riktigt glatta spår i Granberget, nollgradigt och dessutom hade jag hade prickat rätt med vallan. Jag kände mig inte riktigt pigg då jag har fått en inflammation i en tand (igen) så åkte och coachade mamma. Jag är så glad att mina föräldrar tränar regelbundet! Att de åker skidor, promenerar och går på gym flera gånger varje vecka! Jag är glad för att jag vill att de ska vara starka och friska, länge! När jag blir 60 vill jag också vara stark, vältränad och inte banga för en lång skidtur eller ett tufft styrkepass på gymmet.

Parallellt med detta vet jag att mina föräldrar njuter av livet, god mat, dryck och fika, och då är det ju extra fiffigt att vara vältränad för att inte riskera ohälsa (vilket ju självklart gäller både 20- och 60-åringar). På lördag ska mamma åka Tjejvasan igen, och pappa pratar om att åka Vasaloppet de närmsta åren. Jag är stolt!

Norsgattuloppet

Idag var det dags för Norsgattuloppet. Mina brorsöner Gustaf och Vincent ställde upp! Det gladde mitt skidåkarhjärta att se att de utvecklats en hel del i skidåkning sedan förra året. Nu gled de riktigt fint på skidorna och höll balansen. 

Efteråt hör det till med korv och blåbärssoppa... Vincent ser inte så munter ut på bilden, men var egentligen glad!

Veckan som gått har varit betydligt bättre än inledningen. Arbete, Alla Hjärtans Dag, varierande träning (skidåkning, spinning, simning, löpning, styrketräning, olika pass var dag!) Det har varit en väldigt bra vecka faktiskt... Och i morgon väntas skidåkning igen, med mamma.

Toppentisdag...

Jag kommer hem från jobbet, sådär mentalt dränerad på all glädje och energi som jag tänker mig att bara tjänstemän i offentlighetens tjänst kan bli.

Medan jag plockar ihop en middag, tänder JW en brasa. Mysigt en kulen tisdag när snön yr, tänker vi. Ända tills det från ingenstans börjar ryka in, hela lägenheten blir rökfylld på ett litet kick. Jag tar en grilltång och lyfter ut de glödande vedträna i snön. Det hela orsakades troligtvis av ett "snölock" ovanpå skorstenen. Även om det aldrig var någon direkt fara, så doftar hela lägenheten sur rök. Det svider i ögonen och jag känner hur farliga sjukdomar (KOL) tar fäste i min kropp.

För att få andas frisk luft går jag ut med soporna och ner till tvättstugan. Där hittar jag en tvättmaskin som  håller på att svämma över. Tvättmaskinens utlopp är igenkorkat och allt tvättvatten strömmar ner på golvet. I egenskap av vaktmästare tar jag givetvis tag i detta, torkar golvet och skriver lappar om tvättmaskin ur funktion.

Nu sitter jag i soffan under ett antal filtar eftersom det är +5 grader i lägenheten efter all vädring. Det luktar fortfarande rök. Och solkräm. Min hudkräm är slut, så jag fick smörja in mig med gammal solkräm efter duschen.

I morgon ringer klockan 6.30 igen för en ny spännande dag. Med tanke på eld, rök och översvämningar idag törs jag knappt tänka på vad morgondagen kan ha i sin barm?

Februaridagar

Hemma igen efter en februarihelg i Kinnvallsjösätra! Där är det precis som det ska vara, samtidigt som det alltid händer oväntade saker... Denna gång hade vi t.ex. inget vatten när vi kom upp! Pappa ordnade med detta. Jag fick även känna mig som en problemlösare, när jag fick iklä mig arbetarkläder och pannlampa och krypa under husgrunden... Min arbetsinsats tog kanske maximalt 3 minuter, men ändå. 

En del skidåkning, ännu mer härlig mat och fika, Melodifestivalen, Gaygalan, ja inte gick det någon nöd på oss precis! Nu är jag laddad inför kommande vecka. 

Startled 1!

Nej, inte i Vasaloppet såklart!

Härom dagen fick jag ett "tecken"... Jag såg på Facebook att Vasaloppet släppte ett 60-tal platser till Tjejvasan som varit full sen länge, till ordinarie pris. Det kändes som att detta talade till mig. Jag lyckades knipa en av platserna. Jag skickade även in seedingresultat från Intersportloppet. Idag ramlade det glada beskedet in i brevlådan - mitt resultat räcker till att få starta i led 1!

Nu växte min motivation ordentligt... Jag vill förtjäna att få starta i främsta ledet! (Det finns även ett led 0, elitled)

Hur blir det med Vasaloppet? Det har jag fortfarande inte bestämt. Men i helgen åker vi till stugan och då blir det åka av! Sen är det bara två veckor kvar till Tjejvasan, nu hoppas jag på friska veckor med bra träning och mycket tempo i benen!

Samma startplats som Intersportloppet (Oxberg) men 14 km kortare lopp!

Rosenrasande

Senaste dagarnas debatt om näthat (kvinnohat) väcker starka känslor hos alla som har ett förnuft.

Min fina vän Fridah ställer upp med både namn och bild i kvällens program, och läser upp ett av de hatbrev hon har fått ta emot. Att vara kvinna, uttrycka (feministiska eller anti-rasistiska) åsikter gör att du får ta emot mängder av hat.

Det är verkligen inte okej någonstans. Det är totalt ovärdigt ett demokratisk samhälle 2013.

Vissa behöver inte ens uttrycka en åsikt för att utsättas för en hatkampanj. En del av er kanske vet hur rosenrasande jag blev i samband med Idrottsgalan 2013. Droppen som fick bägaren att rinna över var när en mycket känd hockeybloggare, kanske Sveriges största, självförsörjande på sitt bloggande med 12 000 följare på Twitter skrev följande ord efter Lotta Lundgrens framträdande...
Kan någon bara ta ut den där människan i rött med kuksugarläppar? 

Detta väckte en minst sagt livlig debatt. Några av inläggen i debatten löd som följande
-Ibland får man släppa loss lite
-Finns säkert kvinnor som uppskattar att suga också! Tagga ner Jonna! #humor 
-Det var inte så allvarlig som det lät

Lotta Lundgren råkade kalla Peter Forsberg för Patrik. Detta gjorde tydligen att hon förtjänade ett massivt hat i olika forum. Det som Johan skrev var inget dödshot, absolut inte, men det var en extremt sexistisk och kränkande begrepp som uttrycker en väldig skev kvinnosyn. Det visar även de kommentarer jag fick mottaga efteråt när bl.a. Mattias skrev till mig att det var humor, att jag skulle tagga ner och sen en liten hint om kvinnors, och min, sexualitet (?).

Jag har inte själv fått mottaga hatåsikter trots att jag uttryckt både feministiska och anti-rasistiska åsikter ett antal tillfällen. Men, jag har fått mottaga många åsikter genom åren. Klassiker är att jag är humorlös och torr, avundsjuk och bitter.

Om det är okej att skriva till kvinnor att de ÄR allt detta, för att de uttrycker en feministisk åsikt? Nej, det är verkligen inte okej!

Mental, och fysisk, träning

Idag snöade det lovikavantar från himlen. Stora, stora flingor som fyllde skyn.

Skidspåret lockade därför inte, och med tanke på hur jag känt på slutet så är det bättre med några dagars alternativ träning. Därför - snölöpning!

Jag åt mellanmål på jobbet klockan 15.00 så att jag kunde springa direkt när jag kom hem. Det var fortfarande ljust när jag sprang iväg 16.20 och nästan ljust när jag kom hem 45 minuter senare...

Visst går det långsamt att springa i snön och jag känner mig totalt befriad på rapphet och sting i steget. Men det var ändå mysigt att sladda omkring i snön... Att dessutom springa utan att hela tiden kika på klockan är nyttigt, det är mental träning och viktigt för det förhållningssätt jag egentligen vill odla. Prestigelöst, glädjefyllt.

I morgon hoppas jag att jag står på skidorna igen. Och sen hoppas jag att den här lilla dippen flyger sin kos och att jag med stor lust tar mig an våren 2013!

Tre bilder och ett tack!

Jag älskar bloggen! Till skillnad från ankdammen på Twitter (jag måste SLUTA!) där stämningen ofta är hätsk och otrevlig, är bloggen som en oas i öknen. Titta bara så många kloka råd och tankar ni delade med er av till mig. Det tycker jag är helt sagolikt, att människor kan ta sig tid och skriva genomtänkta tips. Jag lär mig så mycket av bloggen, att läsa andra bloggar och få feedback från er. Stor kram till er för det! 

 Eld en måndagskväll.

 På väg på middag en lördagskväll.

Vackra randiga tulpaner en fredagskväll.

På lustjakt

Vart är glädjen i min skidåkning? Jag har sökt med ljus och lykta efter den ett tag nu...

Fast förhållandena oftast är skapliga (även om det varit långtifrån en toppvinter) så känner jag mig kusligt omotiverad.

Imorse sken solen från en blå himmel och minusgraderna höll sig runt beskedliga -8, stigande. Ändå kändes det bara jobbigt att packa ihop alla saker och åka till Granberget. Valla skidor, göra i ordning vätskebälte, ordna med kläder och utrustning, in med allt i bilen, åka iväg... Att få stanna hemma och ta en längre löptur kändes betydligt mer lockande.

Väl ute i spåret fungerade det okej, även om jag tycker pulsen är för hög. Jag hade planerat att åka ett långt pass, men klarade bara av att åka drygt 23 km. När jag åkte hem, svettig och röd i ansiktet, var det med en känsla av misslyckad.

Jag ligger hyfsat till i milantal, får jag vara frisk i februari är inte det problemet. Det är mer motivationen som saknas.

Varför är det så? Jag har ju längtat så efter skidåkningen. Kanske har jag tappat bort glädjen i stressen efter att samla så många mil som möjligt och få en bra form inför tävlingar. Det är femte vintern jag tränar inför skidtävlingar och jag har utvecklats mycket varje säsong.

Jag tror även att det hade varit bra med ett mer seriöst träningsprogram, kanske skulle jag bett om hjälp eller köpt ett träningsschema anpassat för mig. Om jag haft en struktur att hålla mig till och fått en större variation i passen tänker jag att motivationen blivit större.

Tränings/sparringkompisar hade också varit en motivationshöjare. Nu åker jag 99 % av passen ensam. Det är helt okej när jag väl är i spåret, men resorna till och från spåret, fikapauserna osv. blir roligare om man är flera... Tidigare år har jag åkt mer tillsammans med andra, som också tränat inför lopp.  

Jag saknar annan träning, enkelheten i löpning t.ex. För säga vad man vill, men skidåkning är omständligt! Det är en riktig materialsport, och väder och vind påverkar betydligt mer än vid löpning. Men framför allt saknar jag lusten.

Så, vad ska jag nu göra? Jag är ju liksom anmäld till ett visst lopp... Ett lopp som känns ungefär 45 km för långt i dagsläget. Jag tänker inte bestämma mig idag, men snart måste jag bestämma mig. Ska jag försöka satsa på några, eller något, annat lopp istället? Åka mindre skidor och träna mer annat även om det blir på bekostnad av den totala milmängden?

De närmsta veckorna får utvisa detta.

Och ursäkta den något pretentiösa tonen... Det är ju ingen världskatastrof det handlar om.